Feminismens nya snuttefilt.

Lite tankar om Ann Heberlein’s artikel i DN idag.

Jag finner det intressant hur feminister just nu har slut på ammunition gällande kritisering av män som grupp och sakta men säkert börjar att försöker få stöd på annat håll. Det var länge sedan man läste citat dragna ur arslet så som “I snitt dör en kvinna per vecka i Sverige indirekt eller direkt till följd av att en man misshandlat dem”. Eller att “Alla män våldtar”. Något som många inte allt för lång tid tillbaka svalde med hull och hår utan att tveka. Det var ju faktiskt experter inom området som tagit fram dessa siffror.

Dessa påståenden och felaktiga så kallade universala sanningar är nu ett minne blått för många. Feminismen kan inte längre slänga ur sig dessa utan konsekvenser. De blir helt enkelt ifrågasatta, något som de är vana vid. Kritisering av feminismen har under en tid tillbaka blivit kallat för hat, man får inte kritisera denna självutnämnda axiom till ideologi. Man är då något av följande:

• Kvinnohatare
• Könsförrädare
• Offer för patriarkatets propaganda.

Vad gör då feminismen idag för att försöka att sprida denna rädsla som de alltid gjort? De har ju genom tiderna spridit denna skräck om alla män som våldtar och misshandlar. Alla män som genom glastak, strukturer och hemliga klubbar med whisky och pipor håller kvinnor utanför makten. Denna snuttefilt är söndersnuttad och består nu egentligen bara av lite fuktiga trasor.

Jo, feminismen har hittat en ny sådan snuttefilt, de vill säga allt som är höger om vänster. Eftersom dagens radikalfeminism är en kommunistisk avkomma blir det väldigt lätt att återigen hitta en stor grupp som utgör ett hot för allt och alla (det vill säga feministerna, alla är ju feminister enligt feministerna).

Kort och gott får jag känslan av att istället för att alla män våldtar och misshandlar. Börjar vi sakta gå emot tider där feminismen helt enkelt påstår att alla män är högervridna, islamofobiska, SD-sympatiserande smygnazister som läser Anders BB’s manifest innan de går och lägger sig.

Advertisement

Hatet som feminismen pratar om.

Idag dök det upp ännu en artikel som försöker försvara radikalfeminismens osunda framfart i Sverige. Artikeln drar till med citat som:

“Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord.”

“Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.”

“Hatet mot feminismen är en attack mot en samhällsmodell som bygger på rättvisa, jämlikhet och demokrati.”

Trots att artikeln håller en lugnare ton än sina föregångare sitter offerkoftan fastväxt och associationerna mellan extremhögern och oliktänkande haglar. Kontentan av artikeln blir mer eller mindre att om vi motsätter oss radikalfeminismen är det ett samhälle uppbyggt på Breiviks manifest som väntar.

För att som så många andra försöka att påpeka det motsatta, det vill säga att det är radikalfeminismen som hatar plockar jag härmed ihop följande:

 

Det kanske bara är jag, men vem är det egentligen som hatar? Vem är det som föraktar? Jag ser inte de s.k jämställdtisterna sprida ett motsvarande budskap.

Det där med oskrivna blad..

Idag skrevs en artikel på SvD som beskriver hur en kvinna som via spermadonation från Danmark blev gravid och fick en dotter. Denna kvinna har nu fått kontakt med donatorn och det visar sig att dottern och donatorn har mer gemensamt än man kunde tro.

“De utbytte fotografier och likheten mellan Linnea och donatorn var uppenbar – även i fråga om personlighet och intressen. Linnea är till exempel väldigt intresserad av simning och ”Mårten” tävlingssimmade flera gånger i veckan som barn [..] Till skillnad från mig är Linnea också väldigt öppen, utåtriktad och tävlingsinriktad. Det är tydligen hennes genetiska pappa också, säger Maria och fnissar upprymt.”

Det hade varit väldigt intressant att få en replik från genushattarna om hur detta kunde hända.

Det måste vara jobbigt som Radikalfeminist i vardagen..

En av mina vänner är en starkt troende radikalfeminist. Vi kommer ändå bra överrens och har kunnat lägga våra åsikter åt sidan, även om jag försöker då och då försöka förklara för henne att allt handlar inte om att det lönnfeta, vita män som sätter käppar i hennes hjul. Att mycket faktiskt beror på henne som person. I hennes värld fungerar det som följer; när saker går bra är samhället på väg mot något bättre. När det däremot går dåligt är det enbart män som bär skulden. Hinner hon inte med uppgifter till sina studier är det männens fel, dom sätter större press på henne som kvinna. Går hon upp i vikt är det männens fel för att de har byggt upp sjuka ideal. Blir hon sjuk är det männens fel för de sätter så enorma krav på henne att hon måste vandra mycket ute i rekordkylan. The list goes on..

På gymmet kollas det snett på alla män som är över 18, de ser ju inte henne för den person hon faktiskt är. De kollar ju bara på hennes rumpa och skrattar tyst för att hon inte kan lyfta så tungt. Typiska gubbslem. Hus i helvete brakar lös om de skulle gå fram och visa hur hon skall använda maskinen (i min mening en väldigt vänlig gest, då fel rörelse kan ge väldig allvarliga men). Då är det ju patriarkat på högsta volym och kvinnoförtryck, här ska ingen daltas med, trots att det handlar om att hon gärna vill ha användbara armbågar när hon är över 30. När det kommer andra kvinnor till gymmet, vältränade och/eller smala skakar hon på huvudet och tycker att dessa är stackars offer som inte vet bättre. De har ju självklart lagt ner alldeles för mycket tid för att vara männen till lags och borde lägga ner mer tid på att utveckla sitt intellekt (det vill säga, bli tjocka och bära heltäckande kläder så man inte objektifierar sig).

Att dagarna i ända bara se ondska, bara hat, bara offer och förtryckare. Det måste vara så ansträngande att hela tiden se dåliga saker. En man som ler mot henne ler ju inte för han, gud förbjude, kan vara intresserad, eller kanske bara vill vara trevlig. Han hånler. Han hånler för att hon är kvinna och han vet att han sitter högre upp på stegen här i livet. De absolut enda männen i hennes liv som inte är satans avkomma själv är de som tyst lyssnar på det hon säger, nickar och håller med.

En kvinna med barnvagn är inte en stolt moder, utan ett kunskapslöst offer som ramlat rakt ner i fällan. Rakt ner i fällan där hon nu är fast med ett barn som hon är ensam om att ta hand om, då fadern säkert sitter på krogen och hånglar upp en 18-åring.

Det var bara en liten fundering, och sammanfattningen är som sagt; det måste vara jobbigt, oerhört jobbigt att vara radikalfeminist.

— Gubbschlemmet

Jämställdhet 2.0 vs Radikalfeminism, som Gubbschlemmet ser det.

Detta först inlägg vill jag ta upp en tanke som länge varit på min anslagstavla. Jag har sedan länge haft väldigt svårt att förstå Radikalfeminismens ovilja att förespråka jämställdhet för alla. Får ofta känslan av ideologin ser total jämställdhet när de ser gruppen av individer som kallas för vita, heterosexuella män. Dessa individer är kärnan i jämställdheten. Det man vill uppnå. Det vill säga, om alla hade samma s.k privilegier som en vit, heterosexuell man skulle vi uppnå denna jämställdhet Radikalfeminismen pratar om.

Mycket av dessa tankar uppstår när jag diskuterar med mina vänstervänner som är helt med på vad jag talar om, så länge jag talar om kvinnors problem i samhället. Om jag så mycket som nämner att kvinnor brukar våld i nära relationer eller att fäder blir orättvist behandlade i vårdnadstvister tar diskussionen en aggressiv vändning och jag blir helt plötsligt en kvinnohatare, ett s.k gubbschlem som är en del av dessa strukturer som förtrycker kvinnor. Trots att jag egentligen bara vill alla väl. Man får inte under några omständigheter säga att män, som grupp, också har det jobbigt på vissa ställen i samhället.

Feminismen som grundtanke är i min mening en bra sak, något som kvinnor behöver på fler än ett ställe i världen, men det kan aldrig hjälpa ett samhälle att uppnå jämställdhet. “Feminism only takes you so far” skulle jag säga. När feminismen har gjort sitt, som den gjorde under 40, 50 och 60-talet måste man gå över till en individuell nivå och se efter vad människan behöver. Inte könet. När alla står lika inför lagen, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning handlar det om vad individen vill göra. Här är oftast folk med på vad man talar om. Något som de däremot inte är med på är att kvinnor faktiskt har det bättre än män inför lagen i dagens samhälle. Män är den enda gruppen av människor som direkt blir diskriminerade i lagen.

Här är en liten fin illustration som jag knåpade ihop på hur jag ser saker och ting från de två olika ideologierna:

Med denna illustration vill jag visa skillnaderna på hur ideologierna vill uppnå jämställdhet. Det röda strecket representerar total jämställdhet. Jag ser då som att enda sättet att kvinnor kan leva i ett jämställt samhälle, enligt Radikalfeminismen, är att de får samma privilegier som män. Medan Jämställdhet 2.0 vill då självklart detsamma, men även att män skall få de privilegierna som kvinnor har.

Det är här motståndet ofta kommer, då enligt Radikalfeminismen så existerar det inga privilegier som bara kvinnor får ta del av. Om man mot förmodan får en person med denna tro att gå med att det finns, är det oftast inte mer än rätt “på grund av alla tusen år av förtryck som kvinnan fått utså”. Har försökt många gånger att förklara denna problematik för diverse människor, med de vägrar att förstå att det finns två sidor av myntet. Om mannen Torbjörn blir slagen av sin fru till den milda grad att han flyr hemmet på precis samma sätt Lena blev slagen av sin man. Varför kan vi inte hjälpa båda? Vad är det som är så fruktansvärt fel med att hjälpa båda dessa individer?

Nog med ventilation för idag, jag välkomnar mig själv till bloggandet och hoppas att jag får ut något av det.

— Gubbschlemmet