Feminismens nya snuttefilt.

Lite tankar om Ann Heberlein’s artikel i DN idag.

Jag finner det intressant hur feminister just nu har slut på ammunition gällande kritisering av män som grupp och sakta men säkert börjar att försöker få stöd på annat håll. Det var länge sedan man läste citat dragna ur arslet så som “I snitt dör en kvinna per vecka i Sverige indirekt eller direkt till följd av att en man misshandlat dem”. Eller att “Alla män våldtar”. Något som många inte allt för lång tid tillbaka svalde med hull och hår utan att tveka. Det var ju faktiskt experter inom området som tagit fram dessa siffror.

Dessa påståenden och felaktiga så kallade universala sanningar är nu ett minne blått för många. Feminismen kan inte längre slänga ur sig dessa utan konsekvenser. De blir helt enkelt ifrågasatta, något som de är vana vid. Kritisering av feminismen har under en tid tillbaka blivit kallat för hat, man får inte kritisera denna självutnämnda axiom till ideologi. Man är då något av följande:

• Kvinnohatare
• Könsförrädare
• Offer för patriarkatets propaganda.

Vad gör då feminismen idag för att försöka att sprida denna rädsla som de alltid gjort? De har ju genom tiderna spridit denna skräck om alla män som våldtar och misshandlar. Alla män som genom glastak, strukturer och hemliga klubbar med whisky och pipor håller kvinnor utanför makten. Denna snuttefilt är söndersnuttad och består nu egentligen bara av lite fuktiga trasor.

Jo, feminismen har hittat en ny sådan snuttefilt, de vill säga allt som är höger om vänster. Eftersom dagens radikalfeminism är en kommunistisk avkomma blir det väldigt lätt att återigen hitta en stor grupp som utgör ett hot för allt och alla (det vill säga feministerna, alla är ju feminister enligt feministerna).

Kort och gott får jag känslan av att istället för att alla män våldtar och misshandlar. Börjar vi sakta gå emot tider där feminismen helt enkelt påstår att alla män är högervridna, islamofobiska, SD-sympatiserande smygnazister som läser Anders BB’s manifest innan de går och lägger sig.

Advertisement

Hatet som feminismen pratar om.

Idag dök det upp ännu en artikel som försöker försvara radikalfeminismens osunda framfart i Sverige. Artikeln drar till med citat som:

“Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord.”

“Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.”

“Hatet mot feminismen är en attack mot en samhällsmodell som bygger på rättvisa, jämlikhet och demokrati.”

Trots att artikeln håller en lugnare ton än sina föregångare sitter offerkoftan fastväxt och associationerna mellan extremhögern och oliktänkande haglar. Kontentan av artikeln blir mer eller mindre att om vi motsätter oss radikalfeminismen är det ett samhälle uppbyggt på Breiviks manifest som väntar.

För att som så många andra försöka att påpeka det motsatta, det vill säga att det är radikalfeminismen som hatar plockar jag härmed ihop följande:

 

Det kanske bara är jag, men vem är det egentligen som hatar? Vem är det som föraktar? Jag ser inte de s.k jämställdtisterna sprida ett motsvarande budskap.

Det där med oskrivna blad..

Idag skrevs en artikel på SvD som beskriver hur en kvinna som via spermadonation från Danmark blev gravid och fick en dotter. Denna kvinna har nu fått kontakt med donatorn och det visar sig att dottern och donatorn har mer gemensamt än man kunde tro.

“De utbytte fotografier och likheten mellan Linnea och donatorn var uppenbar – även i fråga om personlighet och intressen. Linnea är till exempel väldigt intresserad av simning och ”Mårten” tävlingssimmade flera gånger i veckan som barn [..] Till skillnad från mig är Linnea också väldigt öppen, utåtriktad och tävlingsinriktad. Det är tydligen hennes genetiska pappa också, säger Maria och fnissar upprymt.”

Det hade varit väldigt intressant att få en replik från genushattarna om hur detta kunde hända.