Detta först inlägg vill jag ta upp en tanke som länge varit på min anslagstavla. Jag har sedan länge haft väldigt svårt att förstå Radikalfeminismens ovilja att förespråka jämställdhet för alla. Får ofta känslan av ideologin ser total jämställdhet när de ser gruppen av individer som kallas för vita, heterosexuella män. Dessa individer är kärnan i jämställdheten. Det man vill uppnå. Det vill säga, om alla hade samma s.k privilegier som en vit, heterosexuell man skulle vi uppnå denna jämställdhet Radikalfeminismen pratar om.
Mycket av dessa tankar uppstår när jag diskuterar med mina vänstervänner som är helt med på vad jag talar om, så länge jag talar om kvinnors problem i samhället. Om jag så mycket som nämner att kvinnor brukar våld i nära relationer eller att fäder blir orättvist behandlade i vårdnadstvister tar diskussionen en aggressiv vändning och jag blir helt plötsligt en kvinnohatare, ett s.k gubbschlem som är en del av dessa strukturer som förtrycker kvinnor. Trots att jag egentligen bara vill alla väl. Man får inte under några omständigheter säga att män, som grupp, också har det jobbigt på vissa ställen i samhället.
Feminismen som grundtanke är i min mening en bra sak, något som kvinnor behöver på fler än ett ställe i världen, men det kan aldrig hjälpa ett samhälle att uppnå jämställdhet. “Feminism only takes you so far” skulle jag säga. När feminismen har gjort sitt, som den gjorde under 40, 50 och 60-talet måste man gå över till en individuell nivå och se efter vad människan behöver. Inte könet. När alla står lika inför lagen, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning handlar det om vad individen vill göra. Här är oftast folk med på vad man talar om. Något som de däremot inte är med på är att kvinnor faktiskt har det bättre än män inför lagen i dagens samhälle. Män är den enda gruppen av människor som direkt blir diskriminerade i lagen.
Här är en liten fin illustration som jag knåpade ihop på hur jag ser saker och ting från de två olika ideologierna:
Det är här motståndet ofta kommer, då enligt Radikalfeminismen så existerar det inga privilegier som bara kvinnor får ta del av. Om man mot förmodan får en person med denna tro att gå med att det finns, är det oftast inte mer än rätt “på grund av alla tusen år av förtryck som kvinnan fått utså”. Har försökt många gånger att förklara denna problematik för diverse människor, med de vägrar att förstå att det finns två sidor av myntet. Om mannen Torbjörn blir slagen av sin fru till den milda grad att han flyr hemmet på precis samma sätt Lena blev slagen av sin man. Varför kan vi inte hjälpa båda? Vad är det som är så fruktansvärt fel med att hjälpa båda dessa individer?
Nog med ventilation för idag, jag välkomnar mig själv till bloggandet och hoppas att jag får ut något av det.
— Gubbschlemmet
gubbschlemmet 