Det måste vara jobbigt som Radikalfeminist i vardagen..

En av mina vänner är en starkt troende radikalfeminist. Vi kommer ändå bra överrens och har kunnat lägga våra åsikter åt sidan, även om jag försöker då och då försöka förklara för henne att allt handlar inte om att det lönnfeta, vita män som sätter käppar i hennes hjul. Att mycket faktiskt beror på henne som person. I hennes värld fungerar det som följer; när saker går bra är samhället på väg mot något bättre. När det däremot går dåligt är det enbart män som bär skulden. Hinner hon inte med uppgifter till sina studier är det männens fel, dom sätter större press på henne som kvinna. Går hon upp i vikt är det männens fel för att de har byggt upp sjuka ideal. Blir hon sjuk är det männens fel för de sätter så enorma krav på henne att hon måste vandra mycket ute i rekordkylan. The list goes on..

På gymmet kollas det snett på alla män som är över 18, de ser ju inte henne för den person hon faktiskt är. De kollar ju bara på hennes rumpa och skrattar tyst för att hon inte kan lyfta så tungt. Typiska gubbslem. Hus i helvete brakar lös om de skulle gå fram och visa hur hon skall använda maskinen (i min mening en väldigt vänlig gest, då fel rörelse kan ge väldig allvarliga men). Då är det ju patriarkat på högsta volym och kvinnoförtryck, här ska ingen daltas med, trots att det handlar om att hon gärna vill ha användbara armbågar när hon är över 30. När det kommer andra kvinnor till gymmet, vältränade och/eller smala skakar hon på huvudet och tycker att dessa är stackars offer som inte vet bättre. De har ju självklart lagt ner alldeles för mycket tid för att vara männen till lags och borde lägga ner mer tid på att utveckla sitt intellekt (det vill säga, bli tjocka och bära heltäckande kläder så man inte objektifierar sig).

Att dagarna i ända bara se ondska, bara hat, bara offer och förtryckare. Det måste vara så ansträngande att hela tiden se dåliga saker. En man som ler mot henne ler ju inte för han, gud förbjude, kan vara intresserad, eller kanske bara vill vara trevlig. Han hånler. Han hånler för att hon är kvinna och han vet att han sitter högre upp på stegen här i livet. De absolut enda männen i hennes liv som inte är satans avkomma själv är de som tyst lyssnar på det hon säger, nickar och håller med.

En kvinna med barnvagn är inte en stolt moder, utan ett kunskapslöst offer som ramlat rakt ner i fällan. Rakt ner i fällan där hon nu är fast med ett barn som hon är ensam om att ta hand om, då fadern säkert sitter på krogen och hånglar upp en 18-åring.

Det var bara en liten fundering, och sammanfattningen är som sagt; det måste vara jobbigt, oerhört jobbigt att vara radikalfeminist.

— Gubbschlemmet

Advertisement

Jämställdhet 2.0 vs Radikalfeminism, som Gubbschlemmet ser det.

Detta först inlägg vill jag ta upp en tanke som länge varit på min anslagstavla. Jag har sedan länge haft väldigt svårt att förstå Radikalfeminismens ovilja att förespråka jämställdhet för alla. Får ofta känslan av ideologin ser total jämställdhet när de ser gruppen av individer som kallas för vita, heterosexuella män. Dessa individer är kärnan i jämställdheten. Det man vill uppnå. Det vill säga, om alla hade samma s.k privilegier som en vit, heterosexuell man skulle vi uppnå denna jämställdhet Radikalfeminismen pratar om.

Mycket av dessa tankar uppstår när jag diskuterar med mina vänstervänner som är helt med på vad jag talar om, så länge jag talar om kvinnors problem i samhället. Om jag så mycket som nämner att kvinnor brukar våld i nära relationer eller att fäder blir orättvist behandlade i vårdnadstvister tar diskussionen en aggressiv vändning och jag blir helt plötsligt en kvinnohatare, ett s.k gubbschlem som är en del av dessa strukturer som förtrycker kvinnor. Trots att jag egentligen bara vill alla väl. Man får inte under några omständigheter säga att män, som grupp, också har det jobbigt på vissa ställen i samhället.

Feminismen som grundtanke är i min mening en bra sak, något som kvinnor behöver på fler än ett ställe i världen, men det kan aldrig hjälpa ett samhälle att uppnå jämställdhet. “Feminism only takes you so far” skulle jag säga. När feminismen har gjort sitt, som den gjorde under 40, 50 och 60-talet måste man gå över till en individuell nivå och se efter vad människan behöver. Inte könet. När alla står lika inför lagen, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning handlar det om vad individen vill göra. Här är oftast folk med på vad man talar om. Något som de däremot inte är med på är att kvinnor faktiskt har det bättre än män inför lagen i dagens samhälle. Män är den enda gruppen av människor som direkt blir diskriminerade i lagen.

Här är en liten fin illustration som jag knåpade ihop på hur jag ser saker och ting från de två olika ideologierna:

Med denna illustration vill jag visa skillnaderna på hur ideologierna vill uppnå jämställdhet. Det röda strecket representerar total jämställdhet. Jag ser då som att enda sättet att kvinnor kan leva i ett jämställt samhälle, enligt Radikalfeminismen, är att de får samma privilegier som män. Medan Jämställdhet 2.0 vill då självklart detsamma, men även att män skall få de privilegierna som kvinnor har.

Det är här motståndet ofta kommer, då enligt Radikalfeminismen så existerar det inga privilegier som bara kvinnor får ta del av. Om man mot förmodan får en person med denna tro att gå med att det finns, är det oftast inte mer än rätt “på grund av alla tusen år av förtryck som kvinnan fått utså”. Har försökt många gånger att förklara denna problematik för diverse människor, med de vägrar att förstå att det finns två sidor av myntet. Om mannen Torbjörn blir slagen av sin fru till den milda grad att han flyr hemmet på precis samma sätt Lena blev slagen av sin man. Varför kan vi inte hjälpa båda? Vad är det som är så fruktansvärt fel med att hjälpa båda dessa individer?

Nog med ventilation för idag, jag välkomnar mig själv till bloggandet och hoppas att jag får ut något av det.

— Gubbschlemmet