En av mina vänner är en starkt troende radikalfeminist. Vi kommer ändå bra överrens och har kunnat lägga våra åsikter åt sidan, även om jag försöker då och då försöka förklara för henne att allt handlar inte om att det lönnfeta, vita män som sätter käppar i hennes hjul. Att mycket faktiskt beror på henne som person. I hennes värld fungerar det som följer; när saker går bra är samhället på väg mot något bättre. När det däremot går dåligt är det enbart män som bär skulden. Hinner hon inte med uppgifter till sina studier är det männens fel, dom sätter större press på henne som kvinna. Går hon upp i vikt är det männens fel för att de har byggt upp sjuka ideal. Blir hon sjuk är det männens fel för de sätter så enorma krav på henne att hon måste vandra mycket ute i rekordkylan. The list goes on..
På gymmet kollas det snett på alla män som är över 18, de ser ju inte henne för den person hon faktiskt är. De kollar ju bara på hennes rumpa och skrattar tyst för att hon inte kan lyfta så tungt. Typiska gubbslem. Hus i helvete brakar lös om de skulle gå fram och visa hur hon skall använda maskinen (i min mening en väldigt vänlig gest, då fel rörelse kan ge väldig allvarliga men). Då är det ju patriarkat på högsta volym och kvinnoförtryck, här ska ingen daltas med, trots att det handlar om att hon gärna vill ha användbara armbågar när hon är över 30. När det kommer andra kvinnor till gymmet, vältränade och/eller smala skakar hon på huvudet och tycker att dessa är stackars offer som inte vet bättre. De har ju självklart lagt ner alldeles för mycket tid för att vara männen till lags och borde lägga ner mer tid på att utveckla sitt intellekt (det vill säga, bli tjocka och bära heltäckande kläder så man inte objektifierar sig).
Att dagarna i ända bara se ondska, bara hat, bara offer och förtryckare. Det måste vara så ansträngande att hela tiden se dåliga saker. En man som ler mot henne ler ju inte för han, gud förbjude, kan vara intresserad, eller kanske bara vill vara trevlig. Han hånler. Han hånler för att hon är kvinna och han vet att han sitter högre upp på stegen här i livet. De absolut enda männen i hennes liv som inte är satans avkomma själv är de som tyst lyssnar på det hon säger, nickar och håller med.
En kvinna med barnvagn är inte en stolt moder, utan ett kunskapslöst offer som ramlat rakt ner i fällan. Rakt ner i fällan där hon nu är fast med ett barn som hon är ensam om att ta hand om, då fadern säkert sitter på krogen och hånglar upp en 18-åring.
Det var bara en liten fundering, och sammanfattningen är som sagt; det måste vara jobbigt, oerhört jobbigt att vara radikalfeminist.
— Gubbschlemmet
gubbschlemmet 