Lite tankar om Ann Heberlein’s artikel i DN idag.
Jag finner det intressant hur feminister just nu har slut på ammunition gällande kritisering av män som grupp och sakta men säkert börjar att försöker få stöd på annat håll. Det var länge sedan man läste citat dragna ur arslet så som “I snitt dör en kvinna per vecka i Sverige indirekt eller direkt till följd av att en man misshandlat dem”. Eller att “Alla män våldtar”. Något som många inte allt för lång tid tillbaka svalde med hull och hår utan att tveka. Det var ju faktiskt experter inom området som tagit fram dessa siffror.
Dessa påståenden och felaktiga så kallade universala sanningar är nu ett minne blått för många. Feminismen kan inte längre slänga ur sig dessa utan konsekvenser. De blir helt enkelt ifrågasatta, något som de är vana vid. Kritisering av feminismen har under en tid tillbaka blivit kallat för hat, man får inte kritisera denna självutnämnda axiom till ideologi. Man är då något av följande:
- Kvinnohatare
- Könsförrädare
- Offer för patriarkatets propaganda.
Vad gör då feminismen idag för att försöka att sprida denna rädsla som de alltid gjort? De har ju genom tiderna spridit denna skräck om alla män som våldtar och misshandlar. Alla män som genom glastak, strukturer och hemliga klubbar med whisky och pipor håller kvinnor utanför makten. Denna snuttefilt är söndersnuttad och består nu egentligen bara av lite fuktiga trasor.
Jo, feminismen har hittat en ny sådan snuttefilt, de vill säga allt som är höger om vänster. Eftersom dagens radikalfeminism är en kommunistisk avkomma blir det väldigt lätt att återigen hitta en stor grupp som utgör ett hot för allt och alla (det vill säga feministerna, alla är ju feminister enligt feministerna).
Kort och gott får jag känslan av att istället för att alla män våldtar och misshandlar. Börjar vi sakta gå emot tider där feminismen helt enkelt påstår att alla män är högervridna, islamofobiska, SD-sympatiserande smygnazister som läser Anders BB’s manifest innan de går och lägger sig.
gubbschlemmet 